Jag hade min absolut bästa kompis som jag var med varje dag i princip.
Min familj var snäll mot mig. Inga konstigheter.
Jag föddes sur bara. Så jag blev sur när saker och ting inte ville bli som jag ville att det skulle bli, och jag kunde sura i timmar.
Jag hade mina kompisar, jag gjorde båda bra och dumma saker. Jag var ett barn, man gör fel då.
Och man lär sig.
Sen har jag ju saker som jag inte tycker är bra att skriva, hahah ehm speciellt inte på min blogg, så det skippar vi. Men min barndom var mestadels som en helt vanlig barndom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar