Just nu känns allt upp och ner.
Min väska blev stulen i tisdags med telefon, busskort, nycklar och sånt. Som tur var så var jag i alla fall lite smart att lämna plånboken hemma.
På måndagen skulle jag fixa tillfälligt skolkort, som var slut. Vilket gjorde allt galet hela veckan. Jag har varit tvungen att åka utan att betala och berätta hela historien för tågkontrollanterna som godtagit det. Förutom idag, när jag skulle åka hem för att jag hade lång håltimma.
Hon godtog inte det. Hon godtog inte att skolan var slut på tillfälliga skolkort. Hon godtog inte heller att jag inte kan smsa eller ringa eftersom mitt nya simkort inte är aktiverat än. Hon godtog inte heller att jag inte hade pengar på Visa-kortet, fast jag hade sån stor plånbok (wtf lixom, plånbokens storlek har inget med hur mycket pengar som finns i.) Jag fick i alla fall inte åka mer tåg så som jag gjorde. Jag blev bannad. Vilket ledde till att jag inte kunde åka tillbaka till min nästa lektion. Utan får vänta tills imorgon. Och då använda mammas busskort. Jävligt tur att hon är ledig.
Jag fattar inte varför jag ska dömas så hårt för att en eller flera idioter stjäl min väska. Vardagen blir inte som den ska efter det. Allt måste i stort sätt byggas upp på nytt.
Jag kan inte hjälpa att min väska blev stulen.
Så att jag inte kan åka buss/tåg som normala människor (eftersom jag eller mamma känner att vi ska betala tågresan, för att idioter har stulit min väska.)
Jag kan inte hjälpa att de stal min mobil, och att Comviq inte har registrerat mitt nya SIM-kort.
Jag kan inte heller hjälpa att skolan är slut på tillfälliga skolkort och att de tar tid med posten att få de.
Svårt att tro att det är så, men det är sanningen och jag gillar den inte heller.
Jag är väldigt trött på allt det här.
På onsdagen var det äntligen dags för mediefestivalen på min skola, det var väldigt nervöst, men festivalen var efterlängtad. Jag hade jobbat som en tok med borde min tävlingsfilm och introfilmen som skulle starta upp hela festivalen. 
